Mammakultur mm.

I fredags ilade jag för att hinna tåget från Göteborg till Uppsala. Ringer min 11-åring som varit hemma från skolan idag. Vill höra hur han mår osv. Inget långt samtal, allt är ok. Tåget rullar ut från stan; på väg , skönt.... Lyssnar på folk omkring. Jag är inte ensam morsa att ringa hem. Bakom mig sitter en annan mamma:


- Hej älskling-det är mamma!

- Glöm inte att äta mellanmål.

- Hur var det i skolan idag?

- Hur mår du?

Jag förstår av tiden att det inte är några långa svar hon får, gissar att barnet som svarar sitter vid en dator eller är på väg till kompisarna...

Men vi föräldrar vill så gärna höra att allt är bra, man vill att de ska vara självständiga och klara sig själva samtidigt som det är så svårt att släppa taget....
En timma senare går loket sönder.Efter ett långt stopp får lokföraren köra x-2000 tåget i 80km/tim. Efter Laxå kan de vända tåget o vi blir så småningom försenade över 1 ½ timma. Då börjar telefonerna gå varma igen. Nu ringer mamman bakom mig till sin man. -Du vi blir försenade. -Glöm inte att ge ungarna mat!

Hmmm, det där med att göra sig själv oumbärlig...

Jag kom iallafall fram till Uppsala o hade en underbar helg med 4 vänner som jag känt i över 20 år. Vi var kulturella med mat o vin o musik o historia mm, hela helgen. I Uppsala var det kulturnatt, bl.a var vi på biblioteket där det dansades bugg till levande musik mellan hyllorna! Det behöver inte vara tyst på biblioteket!